Vi hade i alla fall tur med vädret...

1kommentarer

Sicken helg jag har haft. När jag vaknade på fredagen var jag fortfarande jätte besviken på mig själv från träningen dagen innan, var helt låg hela dagen på jobbet. När jag väl kom hem var det kalas för full muggar för Martin och hans vänner, som tur var gick de hem vid halv ett och jag hann packa och somna klockan två. Jag hade dock lätt kunnat gå och lägga mig redan vid nio om det inte hade varit folk här. Klockan kvart i sju på lördags morgonen ringde klockan óch det var bara att stiga upp, med john blund kvar i ögonvrån klädde jag på mig och begav mig mot stallet och den längsta dagen i mitt liv. Väl i stallet möttes jag av mina två superstjärnor, Cajsa och Robin som båda var på glatt humör när de fick vada genom våra små insjöar för att komma till hagarna och släppa ut hästarna. Snorp fick gå ut ett litet tag för att sedan tas in för lite grooming. Kan man inte vara bäst måste man trots allt försöka vara snyggast. Det är lite av mitt motto. Superryttarinnan gled in runt elvasnåret för att knoppa adhdhästen, hon fick cirkus femtio små anfall innan hon var klar. Medans hon lugnade sig med en cigg och cola kom mammsen och pappsen för att slänga på transporten. Väl på plats fick de möta sin fantastiska dotter som var på sitt supermysiga humör som bara hon kan vara på när hon inte ätit och fått sova. Har hört att hon ska vara jävligt mysig då. Malin och Inferno gled in på stallplan och sa att det gick sjuhelsike fort på Botkyrka, så vi kastade in den fantastiska hästen och brummade iväg. Skulle de klara sig upp för helvetesbacken?! Ingen visste och bad en stilla bön till den skäggige mannen uppe bland molnen, men vet ni.. Det gick, PRISA GUD skreks i bilen och färden fortsatte. Superryttarinnan var lite nervös för om vi skulle hinna fram i tid när vi rullade förbi Västberga (en förort utanför Stockholm). När vi äntligen kom fram hoppade superryttarinnan och hennes trogna följeslagare ur bilen för att ta reda på om vi hade hunnit. Det hade vi, men det var visst bråttom. Avdelning A hade redan varit säger ett litet efterblivet troll som står och glor vid banan när det är folk som går banan. HERREGUD, tänker vi och går ner mot transporten. Snorp står och myser i transporten med sina favoriter, mammsen och pappsen, när vi kommer ner. Vi beslutar för att chilla en stund innan vi tar ut henne. Superryttarinen beslutar att det är dax att ta ut hästen så hon hinner rida fram i lugn och ro plus att vi bestämt att Snorp skulle få gå och spana runt lite och ta in atmosfären på plats. När Superryttarrinnan känner sig klar så stegar vi upp mot tävlingsplatsen och vad händer???
Jo, det har inte ens hunnit med hälften av klassen i en meter. Det lilla efterblivna trollet hade alltså ljugit för oss. Vad skulle vi göra nu, vi hänger kvar ett tag och mammsen gick runt och runt med världens mest fantastiska häst. Vi beslutar oss till slut att så här kan vi ju inte hålla på, går ner mot transporten igen och lastar in. Vi har nu varit på plats i cirkus två tre timmar, våran uträkning hade gått helt åt fanders. Vad är det som händer egentligen, hade domaren dött av syrebrist uppe i sitt domartorn eller varför gick det så långsamt. Superryttarinnan samlar krafter genom lite pastasallad och beslutar igen för uttag av häst, hoppar upp, rider igång och vi beger oss igen upp mot tävlingsplatsen och vad tror ni händer nu? Vi har nu varit nere vid transporten i en timme ungefär, jo det har enbart varit sex ekipage inne på banan. MEN ÄR DETTA ETT SKÄMT,utropar jag och sliter av lite hår på huvudet. Ännu en gång får superhästen gå omkring undrandes, efter nästan en och en halvtimme får Superekipaget äntligen gå in på framridningen för att nästan bli påridna tre gånger. Herregud. Väl inne på banan är super ekipaget super duktiga, superhästen är dock väldigt trött vid detta laget men kämpar på och efter lite slängtrav i ett hörn så slutar de på åtta fel. Vad tror ni klockan är nu? Det ska jag säga er, klockan är kvart i sex. KVART I SEX. Vi trodde seriöst vi skulle starta runt två, vara hemma senast halvfyra fyra, hinna napa innan jobbet, äta och jobba hela natten. Istället fick vi stressa hem, kasta oss in i duschen och ner till jobbet. När klockan var fyra på morgonen och vi äntligen kom hem värkte varenda muskel i min kropp och jag mådde illa av utmattning. Det har aldrig varit så skönt att gå och lägga sig som det var den morgonen. Mamma och Pappa ska ha en eloge och medalj som vandrade runt med superhästen hela dagen lång och hade packat med sig super god mat till oss.
Här kommer lite bilder.



Isa, din pony mår super. Vi var på en promenad idag. Eller promenad och promenad, han hoppade mest omkring och jag skrattade mestadels åt honom.



När jag kom hem idag hade min superkarl myst till det och lagat middag åt mig. Fina fina Smarre.



Hej då och God natt säger nu jag och världens längsta blogginlägg.

1 kommentarer

isa

20 Mar 2012 00:28

Min ponny är farligt söt! ^^ <3

Kommentera

Publiceras ej