..och tårarna faller. När man känner sig som den minsta personen på jorden och ingen kan rädda en. Två dagar på raken har mitt hjärta stannat till och tårarna bränns under ögonlocken. Jag känner hur jag faller, faller längre och längre ner i den mörka djupa brunnen. Varför fångar ingen mig? Varför når jag aldrig brunnens botten, eller är det de jag gjort nu? Jag bryter ihop i det tysta, för ingen får se mig svag för det är min svagaste svaghet.
Att visa att mig svag.
Jag försöker ta mig upp, men halkar bara ner. Varför är det så?
Detta är det som sitter på min hornhinna nu.
Känner mig hjälplös, vill hjälpa min fina vän som även hon försöker vara stark ♡
Men vi är starka ihop!
Älskade lilla ponny, se till att bli bra nu för vi behöver se solens strålar i den mörka brunnen för den blir bara svartare för var dag som går ♡
Och Snorpan min livs kärlek, vad skulle jag någonsin göra utan dig ❤
1 kommentarer
Tanya
17 Jun 2014 21:58
<3
Kommentera