Jaha, hej hej alla som spänt väntar på Täby-Roffes uppdatering om gårdagens tävling.
Igår styrde vi alltså kosan mot Märsta där vi skulle hoppa 2 klasser, 1.10 och 1.20. Eftersom det hade tok-regnat i några dagar (eller egentligen sen Juni...) så var hela tävlingsplatsen en stor leråker. Typ 20 cm lersörja överallt. Vi hade fastnat i leran innan vi ens kommit hela vägen fram till platsen där vi skulle parkera. Aja, vi fick väl stå där vi stod (det var bara nån meter kvar) och så fick vi ta problemet med att komma loss senare.
Banan var i alla fall helt ok, underlaget var bra.
Snorp kändes dock inte på topp, kan förstås ha nåt att göra med att vi bytte stall dagen innan. Men ibland går inte tävlingarna ihop med resten av livet! Väl inne på banan kändes det segt, det hände liksom inget.
(Snorp - "ta skänkeln? eh det tror jag inte...")
Resultat: 2 ner (8 fel)
Ok, ny strategi. Nu ska hästen ridas ihop och upp och jag vet inte allt. Sportas upp helt enkelt. Planen fungerade perfekt på framhoppningen, hon var verkligen fin nu. Hoppade satan. Sista språnget på framhoppningen tog vi på oxern som låg på i alla fall 1.25 och hon var typ 30 cm över. Nice.
På banan kändes allt också bättre, hon hoppade 1an och 2an super. På 3an händer lite samma grej som på Ryttis för 2 veckor sen, jag känner att vi ligger stort och det känns som att Scilla vill ta det stort. (på Ryttis var jag dock drogad och hade fel...) i sista sekunden ångrar Snorpan sig och tar ett halvt galoppsprång till. Jag som redan är typ över hindret med kroppen får en fin liten flygtur nån halvmeter upp i luften och hamnar på halsen. Är helt säker på att jag jag ska åka av. Lustigt hur mycket man hinner tänka i såna lägen, eller hur? Jag hinner i alla fall tänka att det blir skitjobbigt att åka av i leran, det kommer nog göra ont (det går ju rätt fort liksom) och att "nej, jag vägrar fan att åka av här, förnedrande att ligga i leran som en kasse bajs". Så jag klämmer mig kvar som den lilla igeln jag är och lyckas hoppa tillbaka i sadeln. Dock har jag ju tappat stigbyglarna. Kombinationen som är nästa hinder börjar komma väldigt nära. Nästa omgång av snabba tankar; "ska jag lägga volt och ta stigbyglarna? nej fan, det går ändå, jag kan ta dom efter kombin. måste bara skjuta upp hjälmen först, jag ser fan inget. sådärja, nu ser jag i alla fall var jag ska"
Kommer in alldeles för stort i kombinationen (det är nästan alltid väldigt trångt för oss i kombinationer) och eftersom jag sitter utan stigbyglar har jag inte tillräckligt med kraft för att bromsa emellan hindren. Så istället för 2 språng blev det liksom ett och ett halvt och hon hoppade typ lite igenom b-hindret. Då bestämde jag mig för att utgå istället. Lustigt nog så ropade Gabban det till mig också precis då, men det hörde jag inte. Men great minds think alike...
Sen kommer då höjdpunken på dagen, hemgången! Eftersom leran bara blivit värre så sitter ALLA fast. Så funktionärerna får springa runt och putta ur alla ur leran. Vi frågar om hjälp att komma loss och får svaret "visst, vi ska bara få loss dom här först" Under tiden är Monica (AKA Mamma) uppe och går med Snorpan uppe bakom stallet där det är grusväg. Ingen idé att ta ner henne i leran, vi kan ändå inte ha henne i släpet när vi ska ut från leråkern. När 1 timme hade gått (japp, en timme, 60 minuter, one hour) hade vi fortfarande inte fått hjälp. Det hade dock typ 15 andra hunnit få under tiden. Gabban blev då så himla trött och förbannad så hon tog i från tårna och puttade själv loss bilen! Sen fick vi faktiskt hjälp med resten av vägen ut från leråkern.
Dagens sammanfattning är i alla fall att Scilla känns lite trött och "ur form", men även att jag måste ändra mitt sätt att rida nu när vi hoppar lite högre. Det går inte att alltid ta hindrena stort om man vill. Nu när vi har flyttat till nytt stall så finns även fler möjligheter att rida för tränare, vilket jag ska börja göra nu. Så om ni känner att ni har lite för mycket pengar som ligger och dräller så tar vi tacksamt emot dem. Sätt gärna in dem på mitt tränings-och tävlingskonto. :)
Nu ska Scilla få ta det lite lugnt ett par dar så laddar vi om inför Värmdö den 15 september. Om allt känns bra då förstås.
Tills dess; Ha det!
/T-R
